Vad jag har förstått så är det inte många som förstår varför jag vill hem, så därför tänkte jag ta allt här och nu...
.
För det första så vill jag säga att jag inte ångrar mig för en sekund att jag åkte hit. Alla erfarenheter som jag varit med om, både bra och dåliga, har varit så lärorika för mig och så unika att det inte finns en chans att jag hade lärt mig det jag lärt mig om jag bara stannat hemma.
.
Utöver det så ÄLSKAR JAG NEW YORK! Det är en stad som jag tror man aldrig kommer tröttna på. Det är en stad som har ALLT och lite till. Att jag fått uppleva New York så mycket som jag fått är jag så glad över. Har ju velat åka hit sen jag gick i åttan och nu känner jag att jag verkligen kan staden.
.
MEN... Nu är det ju så att jag inte lever i New York, utan 45 minuter utanför vilket betyder att jag spenderar 5 utav mina 7 veckodagar i Stamford. Det kanske låter löjligt när jag säger det, för ni tänker säkert "Jaha, hon klagar på att hon BARA får åka till New York på helgerna, vi har Köpenhamn på helgerna och det ligger dubbelt så långt bort". Haha kanske? I alla fall. Hade vardagarna här varit roliga och man hade haft mycket att göra så hade jag inte klagat. MEN nu är det så att jag är au pair och det är fortfarande efter 4 månader för mig ett väldigt konstigt jobb.
.
Man bor hos en annan familj som bjöd in en till deras hem efter att man pratat på telefon 2 gånger och mailat lite. Jag bor i deras källare och tar hand om deras barn om dagarna. Det är bara så konstigt tycker jag. Det finns många au pairer som känner sig som en i familjen och som umgås med familjen på fritiden, men den lyxen har inte jag. Jag känner att det inte finns något minsta intresse för mig för det första. De vet liksom bara basic om mig. Att jag kommer från Sverige, att jag har hund, syster, att jag är 20 och så lite till. Någon uppskattning finns det heller inte. Mamman säger "thank you!" ibland bara sådär innan jag går ner på mitt rum, men jag har aldrig hört att de är glada för att jag finns där för dem eller något sånt.
.
Vad många heller inte verkar förstå är att det inte bara handlar om att ta hand om barn några timmar om dagen och sen är man av med det. Utöver att ta hand om ungarna gör jag all deras tvätt två gånger i veckan, jag byter ungarnas sänglakan en gång i veckan, tar ut "barnens" sopor, tömmer diskmaskinen 4 gånger i veckan (då det enligt dem är min enda uppgift utöver barnen som jag ska göra för att jag är en del av huset, gör jag inte tillräckligt känner jag?) och dammsuger upp alla deras strössel i köket varje dag.
.
Då kanske ni tänker "Men jaha, pallar hon inte göra det lilla, kommer hon då någonsin klara av att jobba?". Då är mitt svar att det inte riktigt handlar om uppgifterna i sig utan allt är bara så påfrestande psykiskt. Man bor hemma hos sina chefer i princip. Du äter dina chefers mat och ska förhålla dig till dina chefers fritidsregler. I och med att man då bor där man jobbar och hela jobbet då blir mer intimt, känner man sig rätt utnyttjad när man verkligen måste t.ex. alltid ta diskmaskinen. Att vara au pair är inte som alla andra jobb. Det är liksom inte rätt igenom bara ett jobb. Man är här för så mycket fler anledningar som kulturellt utbyte med mera. Så när man känner sig lika anställd som städerskan blir det himla jobbigt. Jag känner inte att jag är en del av hemmet utan jag finns här i källaren när jag behövs. Typ så känns det.
.
Och visst, jag bor i deras hem och det är ju de som bestämmer över sitt hem. Men när man är 20 år och får regler som att bilen ska vara hemma 12 och jag inte får vara borta längre än till 12 på vardagarna och ingen kompis får sova över en vardag osv, då känns det liksom lite knäppt det med. Jag känner mig friare hemma än här, helt klart. I och med dessa regler och att jag i jobbet känner mig så otillräcklig för mina hostparents så har jag sen jag kom hit haft sömnproblem. Flera gånger i veckan vaknar jag upp med ett ryck för att kolla klockan så jag inte försovit mig. Min värdmamma har ju varit duktig på att påpeka minsta lilla grej som även fast det oftast bara hänt en gång och det handlat om att jag satt in plasttallrikar där nere och inte där uppe, måste påpekas för jag har ju gjort SÅ fel! Utöver det somnar jag sent varje kväll för var femte minut sätter en generator eller vad det är igång precis utanför mitt fönster och var femte minut sätter nåt annat igång och brummar så väggarna vibrerar.
.
Jag känner att jag kämpar och kämpar varje dag och gör allt perfekt men får ingen uppskattning överhuvudtaget för det jag gör. Jag fixar och trixar och ringer pojkarnas kompisars mammor och fixar playdates och massa annat så de aktiveras varje dag. Utöver detta försöker jag samtidigt uppfostra dem och får ta all skit som föräldrarna misslyckats med. Eftersom pojkarna fått allt de vill hela livet, ja det är väl klart att de inte ändrar sig med mig då. Utan jag får ta gnäll, gråt, skrik om de inte får som de vill. Men jag kan inte låta bli att stå emot dem bara för principens skull, så då blir det himla jobbigt.
.
Så i och med att man bor där man jobbar får man ta allt som händer i familjen. Jag äter t.ex. nästan aldrig middag med hela familjen längre för det är 30 min enbart fokus på barnen. De har inte lärt sig att sköta sig vid bordet och då sitter jag där som ett fån med tom tallrik efter 5 minuter. Är pappan ledig en dag och vi hjälps åt och jag säger nej till att ge barnen kakor och de börjar gråta, då kommer han som räddaren i nöden och jag blir boven. Man känner sig liksom så borttappad. Han ställer sig alltså då på barnens sida. Hur snällt är det på en skala?
.
Det är också bara massa småsaker som att man äntligen får sova ut en söndagsmorgon men väcks av skrik utanför dörren vid halv tio för de ska iväg någonstans (garaget ligger vid mig). Inte hör man föräldrarna be barnen att dämpa sig lite eller så, utan nej de skrattar med ungarna och skriker själva. Inte behöver man bry sig om mig som tar hand om deras skatter varje dag.
.
Jag ber inte om att få behandlas som en prinsessa eller bli bjuden på resor som alla andra au pairer verkar bli, men det känns som att det inte finns ens en gnutta respekt för mig i detta hem. Okej att jag bor i källaren fastän det finns ett dubbelt så stort gästrum på deras våning, okej att min bil står ute och deras inne och att jag får skrapa bilen varje morgon och kanske okej att jag har det kallaste rummet i huset. Men att jag ska behöva betala för alla sms jag skickar och tar emot för att de har ett skitabonnemang och att jag blir tillsagd för att jag ätit upp ett enda kakpaket som ingen rörde, det är liksom too much tycker jag. Sen att man inte ens får minsta lilla hjälp på sin självaste födelsedag känner jag är lite så också. Det tog mig 5 minuter att bara skrapa bilen den morgonen och hon har tid att skjutsa dem till skolan, men inte ens den lilla hjälpen fick man. T.ex. igår också känner jag att jag skyndar mig hem från New York för de ska iväg på middag. Kan de då inte ringa mig och fråga om jag vill ha skjuts hem eller kan de inte ge mig pengar för taxi när jag kom hem? Taxi kostar 17 dollar bara från stationen och hem. Det är sjukt mycket för den lilla lön jag har på 180 dollar. Mer än halva lönen lägger jag på mat och transport på en helg. Men inte ens den lilla hjälpen kan man få när jag skyndar mig hem för deras skull.
.
Har man au pair i sitt hem och är man au pair handlar det mycket om att ge och ta, eftersom det är så mycket mer än bara ett jobb. Jag känner att jag ger och ger och ger och ger. Visst får jag lön varje vecka, men som sagt finns det inte mer uppskattning än så, och lönen måste de ju ge.
.
Sen om jag bara tar Stamford så måste jag säga att här finns typ inte ett skit att göra! De alternativ du har som ungdom i Stamford är: gymmet, mallet, starbucks eller bio. Här finns som sagt ingen trevnad. Inga trottoarer, inga parker, inga bänkar, inga mysiga cafén, ingenting! Jag är jätteglad och riktigt lyckligt lottad att jag har Raisa på SAMMA gata som jag bor på och att vi har så kul ihop som vi har, men sen är det ju bara vi. Så som jag gjorde hemma att man var ett gäng som hade filmkvällar eller gick ut en vardag eller vad som, det finns ju inte här. Jag kan verkligen inte ens tänka mig att stanna här i sommar. Stamford ligger visst vid havet, men jag har inte sett det än och då har jag faktiskt kört för att leta. Kan inte bara tänka mig sommarkvällar här. Jag menar hemma, även fast jag jobbar så kommer man ju hitta på saker på kvällarna. När sommaren tar vid hemma kan ändras allt, folk kommer ut, man sitter på uteserveringar, man tar promenader med mera. Men här kommer inget att ändras. Det kommer fortfarande bara vara gymmet, mallet, starbucks och bion att välja på. Här finns ingen mysig strand att sitta på, inga caféer med uteserveringar (eller jo starbucks men då har du värsta traffikerade vägen bredvid) eller utrymme att ta promenader på (allt är ju utformat efter bilarna).
.
Jag bara känner att det är DÅ jag kommer få panik här.
.
Sen är det bara så himla mycket mer. Jag vaknar en kvart innan jag börjar jobba och har på mig samma kläder hela dagen som jag sov i. Är det jag någonstans? NEJ. Jag älskar att klä upp mig men här finns ingen press alls på att ta på sig normala kläder. Alla andra går ju i mjukiskläder eller så bryr sig ingen om hur jag ser ut ändå. Det finns liksom inget "ååh vad skönt att komma hem efter en lång dag, nu ska jag ta på mig mysbyxor och mysa". Man är fast i hemmet! Jag spenderar ju typ 20 timmar i detta hemmet varje dag. Hur normalt är det? Inte kan jag bara åka ut en sväng sådär, närmsta affär ligger ju 15 min bort och du måste verkligen ta bilen vart du än ska.
.
Det medför även att man inte får någon som helst vardagsmotion. Du tar dig in och ut ur bilen och klart jag går till gymmet, men man saknar ju bara det här att gå till och från bussen eller gå i stan om dagarna. Finns ju inget sånt här. I och med detta har man ju gått upp lite i vikt med och låter kanske löjligt men maten är också något som stör mig med att bo här.
.
Varje vecka får jag typ 2 hemlagade måltider. Om ens det och då är det rester från kylen. Jag äter nästan varje dag med ungarna innan föräldrarna kommer hem och barnen får ju frysta nuggets eller fiskpinnar eller sånt. Jag vägrar äta det för det mättar inte för 5 öre. Så varje dag är en jakt på att få ihop en någorlunda bra rätt till mig. De har grönsaker och så, men i detta hem finns mer sötsaker än köttprodukter till exempel. Det är en konstant kamp att kunna äta rätt. Jag äter frukostmat till lunch varje dag till exempel för inte finns det tillräcklig riktig mat för mig både till lunch och middag inte. Vissa dagar ger jag upp och köper sushi istället. Men det är verkligen så, och det sa Sanna med, man blir aldrig riktigt mätt av det man äter här för allt är så tomt på fibrer och andra viktiga ämnen.
.
Jag tror inte riktigt någon förstår hur dålig maten är i detta landet men vad jag kan säga är att de stoppar inte så mycket knäppa ämnen i all mat att jag vet inte vad. Hittar du en sockerfri, ren produkt så ska du vara glad. De produkter jag litar på här är vatten, wasa knäcke, havregrynsgröt och mjölk. Det är det typ. Resten proppas med socker eller fett eller vad som. Det är helt omöjligt att inte gå upp. Det är helt sjukt asså! Jag har till och med hört från 3 håll nu att får du lite rått ägg i dig så är inte det så bra. BRA JU!
.
Det är helt sinnessjukt vad jag längtar efter bra, vällagad mat. Inte kan de laga bra heller i detta land. De vet typ inte vad sås eller kryddning är. Här äter alla familjer bit kyckling och kokad broccoli. Det är det typ. Den enda potatis jag ätit sen jag kom är pommes.
.
Sen är det inte bara på grund av klag och klag som jag vill hem utan det är viljan att få uppleva mer och nya saker då jag inte längre att det finns någon utveckling här. Jag känner mig ganska så klar här nu om 2 månader och vill hem, börja jobba och få en normal lön som går att spara så man kan få ha nya mål och resemål i sikte. Det finns så himla mycket jag vill göra och så mycket jag vill hinna se innan man börjar plugga att jag känner att jag slösar tid om jag stannar här ett år. Det finns så mycket jag kommer kunna göra under den tiden, och jag har redan utstakat vad det är jag ska göra.
.
För en sak som är säker är att när jag kommer hem ska mitt liv inte se likadant ut som när jag åkte. Jag ska jobba hårt, spara pengar sen är jag iväg igen någonstans. Det kommer inte bli någon dötid för mig heller utan jag kommer fortsätta med samma tempo som jag har här.
OCH en sista sak som är jivligt säker det är att jag inte säger hejdå till New York för gott, för finns en stad i ens hjärta då kommer man alltid tillbaka (24 mars 2010, dagen efter Sannas 21-årsdag hehehe).
.
Hoppas ni förstår mig bättre nu och pallade läsa min roman. Hoppas den inte var för rörig. Men är den det är det för att jag är trött och hungrig. Har ni fler frågor eller invändningar snälla skriv då!
.
PUSSPUSS!
Fotograf: min kära vän Raisa Söderberg http://raisas.blogg.se/
tuffe Raisa Baisa
min superläckra kompis
gruppbild på High Bar
så fin bild!
Malin, Sanna, vet inte, Hira och födelsedagsbarnet Milla
jag och tha Hummer
