Under 10 timmar hinner det hända mycket

Jag står i köket. Pojkarna är vid tv-sofforna. Jag ropar på dem att det är lunch och att de kan komma till bordet. Gil säger att de kommer men att han bara ska viska en sak till Liav.

"Let's bring toys to the table!" viskar han. Jag hör ju klart det och säger till dem att de inte alls får ta med leksaker till bordet och att jag hör allt de säger.

Då blir Gil otroligt upprörd för att jag hört honom och blir arg på mig. Jag säger att det inte är mitt fel att jag råkade höra och tog de med leksaker till bordet hade jag ändå inte tillåtit det. Då säger han "its not my fault either!". Jag säger att det var inte så jag menade. Blablabla.

Sen lägger han sig på golvet (detta är tredje gången på kort tid) och börjar grina. Han säger "pick me up! pick me up!". Jag säger att jag inte tänker göra det för han spelar bara och att han visst kan ställa sig upp själv. Asså detta är SÅ jobbigt när det händer. Han börjar på riktigt skrika och gråta och skriker "I WANT MOMMY!" om och om igen. Jag bara ignorerar honom, frågar hur han gör på morgonen när han går upp ur sängen osv.

Till slut säger jag för 10e gången: "Gil seriously, how do you get up in the morning?" "I don't know" säger han. Jag lägger då mig ner bredvid honom, visar hur jag reser mig upp och DÅ, DÅ börjar han flina och reser sig snabbt upp för att visa att han också kan. Men åhåhojdå va ledsen han var!

Det är en konstant kamp med alla hans trick alltså. Men vad jag förvånas över är hur jag då idag till exempel bara står i köket och ignorerar honom i typ 5 minuter och känner inget inombords. Fatta vilket boot camp jag går igenom här! Hade det hänt när jag var ny här hade jag antingen varit mesig och hjälpt honom upp, eller under tiden jag ignorerat honom typ fått panik av all gråt och skrik. Men jag bara känner mig helt likgiltig inombords när han gör så, även om allt detta tog mer än 10 minuter.

Blir faktiskt lite förvånad över mig själv ibland, på ett positivt sätt dårå!

Första gången detta hände var pappan hemma på övervåningen. Jag envisades då med att inte hjälpa honom. Men då kommer han ju ner, undrar vad som händer och plockar upp honom medans han säger "åhåhåh, poor boy!". Fatta att vissa inte orkar uppfostra sina barn? Stört.